Historik

Historisk exposé kring kyrkosångsrörelsen i Växjö stift
Sammanställd av Patrik Sassersson

1892 - bara 400 år efter det att Columbus upptäckt Amerika, lades grunden till det som senare skulle bli Kyrkosångsförbundet i Jönköping den 12 april samma år.
Redan 1887 hade man i Härlunda komministergård i Skara stift startat en prästerlig manskör, som skulle "en och annan gång samlas för att att öva och utföra andliga sånger, som kunde tjäna dem själva och deras ämbetsbröder till hugnad och uppbyggelse."
Så småningom spreds denna idé till andra stift, och "Kyrkosångens vänner" startades 1890 i såväl Kalmar, Linköping som Strängnäs. Året därefter, alltså 1891, startades Kyrkosångens vänner i Växjö stift (av präster från Jönköpings län).
Men det var alltså i april 1892 som prosten Sundelin samlade stiftsföreningarna till ett sammanträde i Jönköpings Kristine, där man enades om att grunda "Sällskapet Kyrkosångens vänner inom Svenska kyrkan" - en riksorganisation av sjungande präster, och en föregångare till dagens Sveriges Kyrkosångsförbund.
En deltagare yttrade vid detta tillfälle - med tydlig anspelning på Jönköpings tändsticksindustri: "I dag har Jönköping utsänt nya tändande gnistor, som skola sprida sig över hela vårt land".
I stadgarna kunde man läsa att målet för organisationen skulle vara: "Kyrkosångens höjande och vidare utveckling i dess trenne historiskt givna arter, nämligen liturgisk växelsång, koralsång och körsång efter den av den äldre lutherska kyrkan givna normen, allt i syfte att i evangelisk-luthersk anda höja församlingssångens gudstjänstliga liv".
Att denna rörelse kom till skall delvis ses som en reaktion mot den unga framväxande frikyrklighetens förmåga att entusiasmera folk genom sång och musik. Man ville genom Kyrkosångens vänner reformera gudstjänsterna, som enligt en minnesskrift från 1929 hade beskrivits som att "de lämnade åtskilligt övrigt att önska av liv och lyftning och värme, av rytm och krav och inifrån förnimbara behov, religiösa eller estetiskt.musikaliska."
Man fortsatte: "den sparsamt hörda altarsången så väl som församlingssången - i prästens och organistens slentrianmässiga, oreflekterat traditionellt brukliga sätt att handhava och leda den, släpande, tröttande, sövande, monoton, sig alltid lika söndag efter söndag året igenom.
Gudstjänsten var till sin liturgiska och musikaliska beskaffenhet mindervärdig".
Ord och inga visor…

Redan efter något år kom motgångarna. Medlemsavgifterna började sjunka: 1894 hade de sjunkit till 31:50 kr och det fanns även vissa präster som ansåg det onödigt för präster att sjunga och opassande att konsertera.
En positiv vändning kom 1897, då styrelsen fick till uppgift att indriva resterande medlemsavgifter. Tidigare hade Kyrkosångens vänner enbart varit en kretsförening för präster från Jönköpings län, men nu beslutade man att även kalla Kronobergs läns präster.
Året därefter - 15 november 1898 så bildades själva stiftsföreningen "Kyrkosångens vänner inom Växjö stift", där alltså präster från såväl Jönköpings som Kronobergs län kom att ingå.
Först 1899 vid en konferens i Växjö, breddades föreningen så att man även skulle komma att kalla kyrkomusikerna. Som det uttrycktes i minnesskriften (1929) så hade man "kommit till den förnuftiga slutsatsen att verksamheten för kyrkosångens restaurering och lyftning behövde demokratiseras och läggas på en bredare bas, att den prästerliga tillknäpptheten borde vika och lämna rum även för den andra parten av kyrkans funktionärer, som också hade sig ålagt att arbeta för kyrkosångens och kyrkomusikens höjande."
De första övningarna med de s.k. "huvudkörerna" hölls i de båda kretsarnas huvudstäder: Växjö den 9/1 1900 och Jönköping den 4/2 samma år. Därefter skulle man komma att samlas till en förbundsfest i Växjö domkyrka den 31/5 1900.
En höjdpunkt i rörelsens historia var det första allmänna svenska kyrkosångsmötet i Jönköping 25-2675 1910, där man samlade hela 300 deltagare, och man fick lyssna till föredrag av biskop Eklund kring "Skönhetslivets förnyelse på kristlig grund", två s.k. "liturgiska ordningar" (inledningsgudstjänst och vesper) och en kyrkokonsert i Kristine kyrka.
Kyrkosångens vänner hade från 1910 en viktig samarbetspartner i stiftets organist- och kantorsförening, där det mest konkreta exemplet på samarbetet blev 1913 års Liturgisk-musikaliska instruktionskurs. Ett tidigt exempel på kyrkosångsrörelsens pedagogiska ambitioner. Kyrkosångens Vänner kom också genom detta samarbete att verka för förbättrandet av kyrkomusikernas lönevillkor - "de i våra dagar med allt skäl ökade fordringarna på organisternas utbildning och odelade ägnande åt sin tjänst med nödvändighet kräva en höjning av organistlönerna"
Från de ursprungliga prästerliga manskörerna skulle det så småningom bli ett rikt utbud av kyrkokonserter för blandad kör och en del lokala körförbund startades: Allbo körförbund, Finnvedens körförbund m.fl.
År 1926 så uppmärksammade Kyrkosångens Vänner i Växjö stift att man inom Linköpings och en del andra stift hade startat en liknande organisation med namnet "Kyrkosångsförbundet". Även om rötterna förvisso var gemensamma, så var man nyfiken på denna företeelse, och prosten Adell, Stjärnarp, höll ett intressant och klargörande föredrag om vad detta "kyrkosångsförbund" var för något. I samband med kyrkosångsfesten i Växjö den 27-28/9 1926, där 373 korister hade samlats, beslöt man att starta en avdelning av Sveriges Kyrkosångsförbund. På så viss kom vägarna åter att mötas för KSV och KSF, och redan samma kväll hölls en bejublad kyrkokonsert, där man bl.a. kunde märka verk som Händels "Dotter Sion", Glucks "Låten er upp" och Otto Olssons "En stjärna gick på himlen fram".

En sak som förtjänar uppmärksamhet är manskörens sångarresor.
Det som ursprungligen kallades för Kronobergskören blev år 1921 den enda kvarvarande stora manskören i stiftet, och denna kör såg som sin uppgift att missionera för kyrkosångens höjande i alla stiftets församlingar. Därför kom man under sex års tid att besöka inte mindre än 100 församlingar, d.v.s. 40% av det totala antalet.
Sånggudstjänsternas antal var 148 st, varav flera vesprar, matutiner och eftermiddagsgudstjänster.
I minnesskriften av år 1929 så beskrivs mycket målande hur dessa sångare färdades runt bland stock och sten och togs emot av de olika församlingarna:
"Flertalet resor hava skedd medelst järnväg och fria skjutsar efter häst. Sådana lämnades beredvilligt i stor utsträckning ända till ett par mils avstånd från järnvägsstation.
De hederliga dannemän mötte upp där med ett 10-tal eller flera skjutsar såsom till ett kungligt extratåg, surrade sin last med fotsackar och fällar och manade på sina pållar. Nog tyckte de ibland att "gubbarna" voro allt för "viktiga", när ekipagets tyngdpunkt hotade förflytta sig utom det riskfria området, kanske också något "fylliga", när det var trångt i sätet - vagnens nämligen, men allt gick lyckligt och väl, och det låg lugn och ro och idyll och gemyt över hela den sig ringlande raden, garnerad på vägkanterna av fotvandrande kyrkfolk i helgdagsstämning.
Snart syntes korset eller spiran, som är allas mål och vägvisare uppåt. Därifrån tonar ut på klangfulla vågor till tätnande, väntande skaror på väg och vall, kallelsen att "träda in och se och smaka hur ljuvlig Herren är" - och så börjar denna sköna Herrens gudstjänst.
Men motorterrorismens tidevarv kom över oss, och även "vännerna" äro barn av sin tid. Nu fara de fram med förut oanad fart som en Jehu, stånkande, stinkande och stänkande, i egna och andras bilar och hinna inte alltid plocka upp alla, som skola med, eller ens läsa rätt på vägmärkena, utan komma in på vägar, som icke äro rätta, och försenas eller helt utebliva. SÅ hände aldrig i den gamla goda tiden, när hästen var motor och bonden chaufför.
Mottagandet i församlingarna har i varje fall varit gott och hjärtligt"

Man nämner också den gästfrihet som de olika prästgårdarna hade att erbjuda:
"Sången ädla känslor föder", ja ock hungerskänslan; men denna ha de ärade prästfruarna - ypperliga hus- och matmödrar som de vanligen äro - förstått att behandla med tjänliga medel, så att de snart måst vika för ännu ädlare: välbehag, förnöjsamhet och tacksamhet.
Vår honnör för dessa praktexemplar av kvinnliga kvinnor!"

I dagens något mer upplysta tidevarv får vi hoppas på en nyanserad syn på det hela och kyrkosångsrörelsen bärs idag fram av såväl kvinnors som mäns insatser. Allas röster är viktiga för att prisa och lovsjunga vår Gud!